almviks nytt 11
Posted 2009, September 17 - 09:35 by atmavan
Enable JavaScript in your browser to view this document as it was initially formatted. sri krsna caitanya prabhu nityananda sri advaita gadadhara srivasadi gaura bhakta vrinda hare krsna hare krsna krsna krsna hare hare hare rama hare rama rama rama hare hare
Almviks Nytt
~Nyheter på Almviks Gård~
Nr 11, december 2008
VILKA ÄR VI?
janesvara (forts från nummer 9) Det är inte utan att man blir lite trött på massmedias bevakning av Krishnarörelsen genom åren. Samma klichéer och stereotypa inslag; vi är en sekt, vi demoniserar alla andra människor, vi avskärmar oss, vi gör konstiga saker och hjärntvättar våra medlemmar och barn. Jag skulle vilja vända på det hela och påstå att massmedia alltför ofta demoniserar oss, de avskärmar oss från andra människor, de framställer det vi gör som mycket egendomligt som en ”upplyst” västerlänning inte riktigt kan acceptera. Varför gör journalister, redaktörer och programledare så här? Jag kan komma med några förslag: de är helt enkelt okunniga och nöjer sig med förutfattade meningar och klichéer, kanske är de i grund och botten ateister och vill gärna att människor ska tycka illa om religiösa yttringar eller vill de helt enkelt ägna sig åt sensationsjournalistik? Enligt professor Knut Jacobsen, religionsvetare vid Bergen universitet: ”Av dagens hinduer kan 70% eller ca 700 miljoner räknas som vishnuiter (Bharati, Larson 1995). Några vishnuitiska trossamfund av nyare datum driver missionsarbete i Indien och andra länder, också Skandinavien.” Denna bok används som kurslitteratur på universitet och högskolor, t.ex. Stockholms lärarhögskola. Krishnarörelsen hör till den vishnuitiska traditionen, vi är vaishnaver – dyrkare av Vishnu (eller Krishna) och det finns flera religionsvetare i Skandinavien som bekräftar detta. Gaudiyavaishnavismen är en gren av den vishnuitiska traditionen och vi ska inte behöva huka oss för massmedia. I andra länder har man kommit mycket längre i debatten om ”sekterna”. Där har politiker och olika rörelser tillsammans anammat en helhetssyn och ömsesidig förståelse. I England har Krishnarörelsen uppnått status som remissinstans för regeringen i frågor som rör hinduism. Där finns en stor grupp hinduisk diaspora, över miljonen. Men i Sverige finns fortfarande en intolerans mot religion och intoleransen mot Krishnarörelsen är bara ett litet exempel på detta. I Europa har man jagat sekter genom hela historien; ortodoxa kyrkan och katolska kyrkan har bannlyst varandra, man införde inkvisitionen, man jagade katarer och andra kättare, i Sverige upprättades konventikelplakatet som
förbjöd alternativa kristna möten – statskyrkan hade ensamrätt över andligheten – judar blev förföljda. Man kan ställa sig frågan: Vilka är farligast, sekterna eller sektjägarna? I Sverige och västvärlden är det nuförtiden inte en religion som förtrycker andra religiösa yttringar utan jag menar att det snarare är en ateistisk humanism som vill, på ett subtilt sätt, förbjuda religionen att komma in i det allmänna samtalet, den allmänna diskursen. Den ateistiska humanismen menar att människan är skapelsens krona. Det är människan som ska definiera verkligheten, ställa upp målen och lösa problemen. Den franske 1800-talsfilosofen August Comte grundade positivismen. Man kan kalla det en slags vetenskapstro; man kan bara grunda sin förståelse och kunskap om denna värld på sinnesintryck. Han sa: ”Positivismen är Mänsklighetens religion. Det är den verkliga gudsgestalten och en dag kommer Mänsklighetens staty stå med Religionens altare som fotpall i Paris Notre Dame!” Hans tankegångar har nu fått ett mycket starkt fäste på alla utbildningsinrättningar. Inom vetenskapen är bra frågeställningar de som går att forska kring. Man kan inte forska om Gud eller den eviga själen ur en ”vetenskaplig ”synvinkel, därför lägger man helt enkelt ner frågorna som ointressanta, man har vips trollat bort Gud! Problemet med denna nya ”religion” eller förhållningssätt är att den ofta framställs som det enda rätta och sanna – vilket i sig är en paradox - och som ett resultat är många intellektuella och akademiker runt om i världen förvirrade av relativism och postmodernism. Ansvarsfulla och samvetsgranna människor borde ta reflektera över denna utveckling; många svenskar är rädda för politiska partier med odemokratiska förtecken men man borde också vara rädd för tendenser till en humanistisk fascism.
LEDARSEMINARIE redaktionen
Ledarskapsseminarium hölls på Almvik 22 och 23 november. Astasidddhi tog initiativet att inspirera Äldrerådet att bjuda in Madhava Puri prabhu , professionell ledarskapskonsult från Skåne, att hålla ett ledarskapsseminarium med Äldrerådet på Almvik. Det blev ett givande och lärorikt seminarium, som har gett Äldrerådet ny entusiasm, fördjupade relationer och förståelse för varandra samt insikter och kunskap om ett lärande (team)ledarskap. Madhava Puri prabhu kommer också att hålla ett seminarium med Almviks styrelse. Äldrerådet uppskattar Madhava Puri prabhus värdefulla insats och vi hoppas att snart få välkomna hela hans familj som gäster på Almvik.
KONYTT malyaharikunda
2008 blev ett händelserikt år. Händelserna blev både mycket sorgliga men även en hel del positiva saker skedde och sker. Året dessförinnan kom vår euro-GBC-representant för ko-beskydd, Shyamasundara på besök och gav oss både inspiration och praktisk vägledning för hur vi kan ordna verksamheten med korna så att den inte känns som en börda utan istället som en värdefull tillgång. Han tyckte att vi genast borde starta en permanent insamling av donationer från hängivna och andra som vill stödja detta projekt för att göra det mer livskraftigt och stabilt. Genom erfarenhet från tidigare ISKCON-projekt har man sett att när ko-beskyddet endast stöds av frivilligt, obetalt arbete så får man bekymmer med att man antingen har svårt med att få en kontinuitet av hängivna som gör tjänst till korna, eller att de som gör tjänsten ofta inte är kvalificerade. Eller att de som gör tjänst känner att de har en alltför stor arbetsbörda på sig som de sällan får ledigt från. På Bhaktivedanta manor i England där Shyamasundara Prabhu leder verksamheten så började man för en del år sedan med ett sådant permanent donations-program. Man får regelbundna donationer som hjälper till med en del av de kostnader som ko-beskyddsprogrammet har. Man började betala en lön för dem som arbetade med korna och upptäckte att de på så vis fick hängivna (som ofta har en familj att försörja) att stanna kvar i sin tjänst. Men detta uppnådde de på så sätt både kontinuitet och att de som utför tjänsten gradvis blir mer erfarna och känner de individuella korna bättre. Han poängterade att modellen för hur man får det att fungera kan se olika ut på olika håll, i England har de en mycket stor hinduisk församling som känner starkt för ko-beskydd och man får därmed troligtvis mycket mer donationer än vad man kan förvänta sig på andra håll. I Ungern där det också fungerar bra med ko-beskyddsprogrammet har man en lite annorlunda modell som fungerar där.
Och i Sverige har vi ytterligare lite annorlunda förutsättningar som gör att vi måste finna ett för oss fungerande koncept. Ändå tyckte han som sagt att en del av vår verksamhet bör bekostas genom donationer, och därför började vi på vårkanten i år med att samla en del donationer från olika håll. Man kan kanske fråga sig om det inte är lite bakvänt att samla pengar för att hålla kor. Kon och oxen är ju i sig symboler för rikedom och i de fall de ses som en börda så kan man ju tänka att det enbart beror på bondens inkompetens. Nu är det väl så att våra förutsättningar ser rätt annorlunda ut i dagens samhälle. Vi kan inte konkurrera med de mjölkbönder som håller kor för att pressa ut så många droppar som möjligt ur dem innan de vid några få års ålder går till slakt. Tjurkalvarna får bara leva ett litet tag för gödningens skull, sedan ”försvinner” även de. Allt för att man ska vara så effektiv så möjligt. Inte vill vi heller konkurrera med dem på dessa villkor! Den vediska synen på förhållandet mellan människan och kon/oxen är att det ska försiggå ett slags samarbete där vi får den extra mjölk som inte kalven dricker och oxen med sina muskler hjälper oss i jordbruket, skogsbruket och vid transport. I gengäld ger vi dem vårt beskydd genom att de ska tillåtas få bli pensionärer den dagen de blivit oproduktiva och få leva sina liv ut. De ska få vård vid behov, omtanke och all mat de behöver. Genom att man äter upp korna så fort de blivit oproduktiva så kan man hålla priserna på mjölkprodukter mycket låga. Smör som förr i Sverige var en lyxvara som man vid de få tillfällen man åt det gärna stöpte i tjusiga smörformer, har blivit en basvara som vi äter daglig dags till mycket låga priser. Den som själv samlat grädde från några dagars mjölk för att sedan kärna den, vet att det bara är en liten del av mjölken (3,5-4,5%) som utgörs av grädden. När man sedan kärnar grädden så blir en mindre del av den till smör och en större del utgörs av kärnmjölken. Kokar man sedan fin ghi av smöret så förstår man varför ghi anses så värdefullt och att den som har råd att utföra en massa yajnas, han har tillgångar han! När traktorn uppfanns så blev oxen arbetslös och även han sedd som en börda som man hellre äter upp. Levnadsförhållandena för oss har också ändrat sig en hel del sedan de dagar då det var vanligt att man var självförsörjande inom många livsnödvändigheter. Vi som lever på Almvik är t.ex. ganska bil-beroende. Man behöver komma till doktorn eller barnen ska till skolan osv. Vi verkar ännu inte riktigt redo att tillverka våra egna kläder eller leva helt utan elektricitet. Så i dagsläget är vårt leverne ganska dyrt och det är billigare för oss att köpa mjölkprodukter i affären och använda traktor och bil istället för oxen. Men det är ju inte så vi egentligen vill leva och Srila Prabhupada hade ju en vision om självförsörjande byar centrerade kring korna, jordbruket och Krishna. Inom ISKCON är det mycket få farm-projekt som under längre tid lyckats få saker att fungera bra. Där man alltså lyckats ta hand om korna på bra sätt och samtidigt lyckats ta hand om dem som tar hand om korna på ett bra sätt. Det har ofta varit mycket instabilt och man har gått i diverse fällor som vi kan lära oss av. En vanlig fälla är att man försökt sig på storskalig mjölkproduktion utan att tänka på att mjölk = kalv = många kalvar, fler än man kunde ta hand om! Och sedan efter en baby-boom så kom ofrånkomligen en stor pensionärs-boom som blev kostsam och arbetsam. Vad som kommer att bli vår fungerande modell för Almviks gård vet vi ännu inte, vi prövar oss fram mycket försiktig just eftersom vi inte har så stor kapacitet just nu. Under många år har Dhruva skött det mesta av den praktiska tjänsten i stort sett dagligen. Smita Krishna Swami har skött mycket av pappersarbetet men även mycket av det praktiska arbetet. En rad andra hängivna har hjälpt till med många andra saker när nöden så krävt eller de själva haft lust till det. För ett par månader sen flyttade Bo och Annelie med sina tre barn till Almvik och nu har de börjat att avlasta Dhruva en del och de håller särskilt en extra koll på kornas hälsa. Sedan en tid tillbaka har vi nämligen infört ett egenkontrollsprogram för kornas skull som innebär att korna dagligen tittas till av Bo eller Annelie för att se att de inte mår dåligt på något sätt. Detta protokollförs och när någon mår dåligt så kan vi försöka komma tillrätta med detta så snart som möjligt själva eller när det är något allvarligare, genom att kontakta vår veterinär som är utbildad för nötkreaturens hälsa. Detta är ett stort framsteg för det har varit betungande för enbart Dhruva att ha koll på allt. Med hjälp av ett permanent donations-program skulle vi förhoppningsvis kunna utöka Bo och Annelies tjänst till korna ytterligare.
I år fick vi in närmare 20 000 kronor i donationer. Vi har använt den större delen av dessa pengar nu vid slutet av året. Tribanga Sundara och Tomas har byggt om den ena delen av ladugården för lösdrift med möjlighet till att gå in och ut på en rastgård utanför. Arbetet har de utfört ideellt men vi har bekostat materialet med donationer. Just idag när jag skriver detta så släpptes lilla Shiva (vår tjurkalv som inte är så liten längre!) in i den nya lösdriftsdelen och glädjen var på topp! Han rullade runt, borrade in nosen i halmen och hoppade och skuttade som en tok! Det måste helt enkelt vara rätt trist att stå på samma fläck hela vintern. Än så länge är lösdriftsdelen färdig för de två kalvarna, Amrita (vår 20-åriga mormor) och oxen Varuna. Vi vet ännu inte när vi kommer ha råd att ordna så att alla (de övriga fyra korna) får gå i lösdrift. Det är också lite av en omställning att vänja sig vid de lite annorlunda arbetsmomenten, så vi får se hur detta fungerar först. För donationspengarna har vi i år även köpt in en del nya ryktborstar och nya halsband till korna. Jag kan inte ännu ge en utförlig lista på inkomster och utgifter i donationsprogrammet, för det är lite knep och knåp att samla de uppgifterna och just nu spenderar vi en del av det var och varannan dag eftersom de är i full färd med att fixa i ladugården i december. Så det får bli till nästa nummer. Vi vill förstås tacka alla er som bidragit till att detta skulle kunna bli verklighet! Ni är ganska många och några har gett mycket stora donationer. Men ingen nämnd och ingen glömd. Så tack å kornas vägnar! Tack även till dem som bidragit med mycket värdefull praktisk tjänst till korna. (Vi välkomnar alltid den som har lust att rykta några kor eller hjälpa till med städning av ladugården, eller kanske är mekaniker och kan kolla på våra maskiner.). Vi har haft ett par ”städ-festivaler” i ladan under året som blev riktigt extatiska. Andra nyheter har varit Go-puja-festivalen i oktober då vi som vanligt hade harinama upp till ladan, sjöng för korna och offrade aratika till den äldsta kon som även fick en fin blomgirlang. Äpplen och havrebollar delades ut till alla korna. De tråkiga nyheterna vill jag inte alls skriva om, men de har inneburit att två av våra oxar och en ko blivit avlivade under året. Vår syn är ju att alla levande varelser ska få leva sitt liv tills det tar slut på naturlig väg. Men den svenska lagen säger att när ett djur är så skadat eller sjukt att tillståndet inte går att förbättra och tillståndet är av en art som är plågsamt för djuret, så måste man avliva det. Vi har ännu inte kommit på något sätt att kringgå denna lag eftersom vi då skulle riskera att mista vårt tillstånd att alls få ha kor. I England arbetar de hängivna för att få till stånd en ändring i lagen om detta. Om de lyckas så kanske vi kan lyckas här, men just nu tänker vi att det bästa vi kan göra är att satsa på att hålla våra kor så friska vi kan och vara uppmärksamma på hälsoproblem för att så låmgt som möjligt undvika att situationen uppstår. Helt kan man inte gardera sig, men vi tror att man kan göra mycket på denna front. Vi vill ju inte heller att djuren ska plågas, men anser att de likväl som vanliga svenska pensionärer (hittills har haft) ska ha rätt till en naturlig död och att vi ska hjälpa dem genom detta skede genom att underlätta så mycket som det går. Hare Krishna!
RADHADESA astasiddhi
Så här i vintermörkret är det trevligt med sommarminnen. Denna sommar reste Isvari mataji och jag till Radhadesa, ett Radha-Krishna -tempel beläget i ett slott i Ardennerna i Belgien. Radhadesa har rykte om sig att hysa en del mogna, kompetenta hängivna. Det är en internationell mötesplats för ISKCON-hängivna, där många seminarier och konferenser hålls. Slottet är ett populärt utflyktsmål, och de hängivna får besök av många turistbussar varje år, som får guidade turer och speciella program. Vid vår ankomst välkomnades vi hjärtligt och personligt av en kvinnlig Prabhupadalärjunge, Jayabhadra mataji, som snabbt lagade till prasadam åt oss, när hon upptäckte, att all prasadam på templet var slut! Detta var underbart, efter vår 24 timmars bussresa med Eurolines. Vad är då mina finaste minnen från resan? Jo, det är....
....alla våra stunder med Sunanda prabhu, en äldre svensk hängiven, som med hängivenhet och kompetens ansvarar för den trevliga restaurangen på Radhadesa.
Han var så generös, bjöd oss ofta på prasadam, och i hans goda sällskap kände vi oss speciellt omhändertagna och välkomna... ...det personliga mötet med tempelpresidenten Hridaya Caitanya prabhu, en mild och vänlig hängiven, som gav oss av sin värdefulla tid för att dela med sig av sina gedigna erfarenheter (28 år!) av tempelmanagement. Vi fick ett häfte med deras dokumenterade organisatoriska struktur och policies med oss till Sverige. ...en privat lunchbjudning hos Rupa Manjari, en änka, som gav oss presenter och mycket värme och gästvänlighet... ...en inspirerande Rathayatra - festival i den gamla staden Antwerpen, som arrangerades av både belgiska och holländska hängivna tillsammans. Det var en upplyftande festivalstämning och en anda av gott samarbete. Det fanns många uppskattande åskådare, delades ut massor av prasadam och hölls härliga kirtans/bhajans. Jag hade nöjet att bära ISKCON - flaggan i spetsen av paraden... ...givande morgonprogram i sällskap av de församlade tempelhängivna. Gudsgestalterna är underbart vackra, och en källa till obegränsad andlig glädje... ...lugna japastunder i slottsparken och på slottstornet, där man hade en vacker utsikt över omgivande skogar... ...den stora lunchoffringen som Isvari mataji och jag fick förmånen att koka för Sri Sri Radha Gopinatha tillsammans... ...att ha tid och ro för berikande umgänge med min gamla goda vän Isvari mataji, en av mina äldsta hängivna vänner - vi känner varandra sedan 30 år! ...att få se fotoalbumet, som visade Radhadesahängivnas och deras församlingsmedlemmars inspirerande gruppresa till Almvik och Skandinavien på 90-talet, som Kadamba Kanana Swami gjorde med dem! Det var så fin stämning, när de besökte oss, de älskade Almvik! ...det goda föredömet , som jag upplevde på Radhadesa, vad gäller omhändertagandet av gäster. Det bör vara ett gott exempel för oss på Almvik. Det är essentiellt för ett tempel att ta väl hand om sina gäster, och alla bör samarbeta kring detta... Att göra resor tillsammans, att göra något utöver det vanliga tillsammans, är ett sätt att stärka våra band och fördjupa våra relationer. Jag önskar att vi hängivna kan göra det mera.
SNÖGUBBE PÅ GOVARDHANA
paramesvari
Vi firade Govardhanapuja den 29 Oktober. Barnen hjälpte till att göra marsipangodisar till Govardhanaberget två eftermiddagar i pysselrummet.
De tyckte det var väldigt roligt. Vi kunde sedan se blommor, äpplen, mango, druvor, pumpor, ormar, svampar och t o m en snögubbe och en pingvin runt Govardhanberget. Barnen gjorde också girlanger av torkad frukt, som Citra-Rupini använde att dekorera berget med. Det blev ett färgglatt berg med kor och Gopal som satt högst upp. På Govardhanapuja-dagen gick vi först till ladugården för att dyrka Herren Krishnas kor. Revati mataji gjorde aratika
till Amrita som är 20 år och vår äldsta ko på Almvik. Anneli, Bosse, Malyaharikunda och barnen hade städat fint och dekorerat i ladugården.
Sedan gick vi till templet för att dansa runt Govardhanaberget. Maritza från Malmö berättade om Govardhanapuja och det var uppskattat av almviksbor och våra gäster från Stockholm. Sist på programmet serverades sötsaker och halava.
ANDLIG SEMESTER... atmavan
...i barmhärtighetens land. förra vintern tog jag ett löfte som blir svårt att hålla: aldrig mer en vinter i Sverige. Varje vinter i Sverige är en lång plåga för mig men förra var den absolut värsta. December månad hade på vissa håll i Sverige totalt 20 minuter sol – inte per dag utan på hela månaden! Mörkret, färglösheten, inga dofter, inget fågelkvitter... allt gör en så deprimerad, så jag bestämde mig för en lång resa till Indien nästa vinter. Och nu är vi här. hela familjen. Det har gått 1,5 månad och det är BARA 2,5 månader kvar på vår 4-månaders resa. Vi hade några fina veckor under kartik-månaden i Vrindavan, och sedan några veckor i Jagannatha Puri med sol och bad och besök till heliga platser. Nu har vi kommit till Sri Mayapur, Iskcons huvudsäte, och det är helt fantasktiskt! Framför allt för barnfamiljer är Mayapur fint. Vi har två små barn, Radha som är nästan 3 år och Damodar som är 9 månader, och med dem går allt väldigt lätt i Iskcons område i Mayapur. Här finns allt man behöver så man behöver inte ens gå utanför området om man inte vill. Och med barn är det väldigt skönt att kunna stanna på en plats en tid och som dessutom är skyddat. I det grihasta (familje) område vi nu bor i låser man inte ens sina dörrar! Fast i och för sig har man vakter vid varje entré till området. Sri Mayapur är nog så nära man kan komma till den andliga världen just nu. Här på Iskcons område bor det över tusen personer, och alla är engagerade i tjänst till Krishna. Nästan alla har hängivna kläder och tilak, och vart man än går hör man kirtan, bhajan eller hängivna talandes om krishnamedvetande. I skrifterna talas det om Mayapur som den mest barmhärtiga plats i universum. Varje steg i andlig tjänst ökar mångfaldigt här och råkar man göra något fel i sin tjänst så är reaktionerna ringa. På någon plats står det t o m att när man sover här ser Krishna det som om man gör vördnadsbetygelser. Även materiellt sätt är Iskcon Mayapur väldigt fint. Speciellt denna årstiden. Klimatet nu är som en svensk högsommar. Man kan röra sig runt mitt på dagen utan att få solsting, och övriga dagen och kvällarna är behagliga. Området är väldigt vackert med parker, fina byggnader och odlingar. Det kan bli lite kallt en tid under decemberjanuari och en hel del dimma på nätterna och morgonen, och dis på dagen. Det känns lite som en svensk höst då, eller en kall sommardag. Det händer mycket här. Nästan varje dag är det något program, yajna (ceremoni), utflykt eller intressant föreläsning. Varje kväll leder en hängiven, Sastra dasa, harinam runt i Mayapur. Alla barnen är ibland med. De går eller åker flakriksha eller ox-vagn. När vi var med med våra barn åkte även Prabhupadas barnbarns barn, Bhagirati, med. Hennes mamma var barnbarn till Prabhupada och lämnade kroppen i Mayapur under Ganges översvämning för ca två år
sedan. förskola.
Hon var lärjunge till Jayapataka Swami. Bhagirati går nu på Mayapurs
Varje helg brukar barnen ha någon aktivitet.
Förra helgen gjorde alla barnen tjänst till korna. Man städade hela goshalan och tvättade och borstade även korna. Kadamba Kanana Swami kom och höll en föreläsning och gav prasadam till barnen. Helgen innan dess åkte vi till Iskcons närliggande Jagannatha tempel där alla barnen städade hela templet och åt prasadam. En söndag ledde Kadamba Kanana Swami en parikram till Bhaktivinodas hus på andra sidan Jalangifloden. Hans hus ligger vid ett stort banyanträd mitt emot Iskcons goshala. Väldigt nära faktiskt. Det var härifrån Bhaktivinode hade sin framtidsvision om ett stort tempel och hängivna från hela världen som kommer dit och dansandes sjunger Krishnas namn. Dagen efter, den 15 december, var vi på Madhai-jivanas bröllop på andra våningen i goshalan. Madhai-jivana, som bor i Iskcons hus i Bromma, gifte sig med en lärjunge till Radhanatha Swami från Mumbai. Det var en fin, traditionell vedisk ceremoni och efteråt serverades jättefin prasadam. Brudparet såg lyckliga ut tillsammans. Våra grannar på Almvik, Uttama med familj, spenderade också en längre tid här. Tillsammans med dem tog vi båten över Ganges till Navadvip och besökte Jagannatha dasa babajis samadhi och Caitanyas hustrus gudsgestalt, Dhamesvara Mahaprabhu.
Gudsgestalten är i trä och ca 500 år gammal. Caitanya ordnade själv att gudsgestalten karvades åt Hans hustru när Han skulle ta sannyasa. Denna gudsgestalt är väldigt speciell. Caitanya har händerna neråt i en givande gest, som om Han säger ”här, ta Gudskärlek, det är till alla och kostar inget”. Caitanyas egna skor finns också på altaret, nu silverbelagda. Uttama med familj har nu åkt hem till Almvik, men snart kommer Lokanatha och hans familj hit och Prodip med sin familj är redan här. Väldigt många från Sverige var i Indien i år, minst 25 st, så man känner sig ganska hemma.
fortsättning i nästa nummer...
Medlemsavgift Vi vill påminna om Almviks medlemskaps årliga avgift. Ni som ännu inte betalt för det gångna eller nästa år eller ni som vill bli medlem - kan betala till plus giro:
836846-6
(minimiavgift 150 kr/år)
K o n t a kt a f ör m e r in fo . T a c k s å m y c k e t !
Now all my disciples must work combinedly and with cooperation to spread this sankirtan movement. If you cannot work together then my work is stopped up. Our society is like one big family and our relationship should be based on love and trust. We must give up the fighting spirit and use our intelligence to push ahead. You should accept help from your Godbrothers.
SP letter to Upendra 06-08-1970
publicerad av atmavan & sarasvati gopi © almviksgard.se almviks gård 153 95 järna telefon 08-551 520 50 e-post: info@almviksgard.se www.almviksgard.se