Ko-nytt från Almviks gård

(Detta nummer inkluderar en rapport från Almvik och en artikel om de äldre svenska ko-lantraserna)

Nummer 2.

Haribolo!

Nu har "nykomlingen" äntligen anlänt till vårt kostall här på Almvik. Nr
36 fick namnet Lalita vid en namngivningsceremoni, där Tapas d. och
Lajjavati d.d. fick äran att namnge vår kära lilla väneko och därmed
också bli ställföreträdande gudföräldrar till henne. Vi tänkte att hon
skulle få gå i samma box som vår lilla fjällnära kviga Lila,och
"lill-oxen" Shiva skulle få flytta in i boxen med Varuna. Det var
dramatiskt för Lila, för det visade sig att Lalita är rätt robust och
bestämmig.
Det löste sig då Shiva fick komma tillbaka till "sin" box och
visa tjejerna deras rätta plats... Skämt åsido, Shiva tog väldigt fint
hand om Lila då hon kom till oss från Skansen och hon för första gången
var separerad från sin mamma och bara muade och grät. Han slickade henne,
och låg nära henne och tog hand om henne på alla sätt och vis. Efter dess
har de ett väldigt speciellt förhållande, även så nu när Lalita kom ny in
i boxen och skulle sätta Lila på plats. Lila sökte skydd hos Shiva och
han visade vänligt men bestämt att Lalita får låta bli henne och att här
är det faktiskt han som bestämmer.
Idags dato har Shiva ändå fått flytta in i boxen med Varuna och han
verkar trivas där. Han har även börjat "gå-träna" inför sin uppgift att
bli en arbetar-oxe. Första gången Prahlad och Bosse var ute med honom och
han kom tillbaka till hagen sprang han direkt till Varuna och "berättade"
ivrigt vad han gjort. Han verkar växa med sin uppgift.

Lila och Lalita kommer i dagsläget väl överens och vi väntar med spänning
på att Lalita ska föda i slutet av maj. Jag blev alldeles förskräckt
häromdagen när jag tittade på Lila. Rund och go om magen så det ser ut
som hon är dräktig också. Fast det ska inte finnas någon möjlighet för
det, så det är nog enbart hennes goda aptit och vår utfodring som gjort
magen rund...

Vår gammelko Amrita överraskar oss. Från dödläge till livsglädje. Efter
att i drygt 2 månader hjälpt henne med alla resningar, även nattetid, så
reser hon sig numera upp alldeles själv. Vi bytte box åt henne när
vårsolen började skina. Vi såg att hon längtade ut till ljuset och
värmen. I den boxen hon stod fanns ingen direkt utgång ut. Varje gång hon
ätit ställde hon sig med mulen mot väggen i ena hörnet och såg deprimerad
ut.
Vi öppnade upp lagårdsdörrarna så solen kunde skina in och vi såg att
hon måste få komma ut. Vi bytte box och visade henne att hon hade
möjlighet att gå ut. Det första hon gjorde var att på vingliga ben knata
ut, upp över kullen, och jag tänkte i mitt stilla sinne att hur skulle
hon klara sig att ta sig in igen? Det är inte direkt någon plan mark
utanför, utan den är rätt kuperad. Intill den dagen hade hon stått
upprätt max 1 1/2 timme åt gången och varit väldigt skakig på bakbenen.
Nu är hon ute så fort vi öppnar dörren på morgonen åt henne. Jag hoppas
vi får behålla henne ännu en sommar, hon är en mycket speciell ko.

Våra övriga damer Signe, Vraja, Bhumi och Sita är mycket nöjda med att få
gå ut varje dag. De har ju fördelen att få äta ute varje dag nu när
vårsolen skiner. Gräset lockar, det lilla som nu finns, och halsarna blir
bara längre och längre under staketet när de försöker nå till gräset
utanför. Så till den milda grad långa att en av stolparna trillade
omkull.
Då insåg vi att det var dags att sätta el i stängslet igen. Korna är rätt
roliga att iaktta när de kommer ut från lagården och ska ut till hagen.
Först kommer alltid Vraja, i maklig takt och med värdighet. Lite fart
blir det på henne när hon ser fodergivan som ligger och väntar på henne i
hagen. Därefter kommer Signe, och hon vet vad som väntar henne. Full fart
och med juvret vilt slängande. Hon är väldigt målinriktad på sin
fodergiva.
Sen är det Bhumis tur, målinriktad i lagom takt. När hon väl
är inne i hagen brukar hon ta ett glädjeskutt så att alla fyra klövarna
är uppe i luften samtidigt. Bhumi är en mycket kraftig och robust ko, men
när hon gör sitt glädjeskutt så är det som om tyngdlagen inte existerar.
Bhumi är "ledarkon" så de andra får flytta på sig om hon vill äta där de
andra redan äter.

Sist kommer Sita, och skulle hon inte var ko så skulle
hon vara travhäst. Hon kommer ut-travande, slänger med huvudet och muar
oftast högljutt. Jag väntar varje dag på att hon ska gnägga också, fast
än muar hon bara högt och ljudligt, ofta hela vägen ut till hagen.
Det är stor skillnad mellan att släppa ut en ko och släppa ut en oxe, i
alla fall med Varuna. Då jag släppte ut honom första gången tänkte jag
att han åtminstone i maklig takt skulle gå till hagen där fodergivan
väntade. Men ack vad jag bedrog mig. Man får gå bakom och "jaga" på
honom, annars står han bara och tittar på en med sina snälla bruna ögon.
Han hastar inte fram i livet, han tar det lilla lugna. Det borde heta
lugn som en oxe. Kolugn vet jag inte var de har fått ifrån, våra kor är i
allafall inte kolugna.

Detta var min rapportering från kostallet på Almvik denna gång. Så från
oss alla till er alla: ett riktigt stort muuuu!

Och känner ni för att insupa Almviks-luft och hälsa på korna så står jag
(Annelie) gärna till tjänst och berättar och visar er runt om ni vill!
Vill ni göra något mera handfast för korna så har vi bl.a. tänkt måla om
lagården i sommar och det behövs alltid arbetskraft. Jag återkommer
närmare med datum om intresse finns.

Hari, Hari!

Hare Krishna!

Vi har fått mycket positiv respons på vårt första Ko-nytt, tack för all
uppmuntran!
Alla är förstås också välkomna att ställa frågor om ko-beskydd eller komma
med kommentarer som kan vara oss till nytta.

Syftet med Ko-nytt är att vi vill belysa denna mycket viktiga aspekt av
Krishna-medvetande som lätt hamnar i skymundan i vårt teknologiskt
inriktade samhälle.
Korna är mycket kära till Herren Krishna. Han är så förtjust i korna att
ganska mycket av det vi läser om Hans lekar i Goloka (kornas planet)
handlar om korna.
Srila Prabhupada berättade en gång för ett par vetenskapsmän i Melbourne,
Australien att: ”Milk is very important, we are following the leadership
of Krishna. Krishna was so fond of cows, cow´s milk, cow´s butter, that He
was stealing butter.”(tisdag, 2 juli 1974)

Ko-beskydd innebär i praktiken ett harmoniskt förhållande mellan människan
och korna. Korna ger som en moder sin livgivande mjölk som enligt de
vediska skrifterna är mycket viktig för att utveckla andlig intelligens
och som ger oss styrka på andra sätt. Oxarna som i den moderna världen
ersatts av traktorer, är att betrakta som en far då han med sina enorma
styrkor plöjer jorden och kan hjälpa till med så många olika slags arbete.
Något de uppskattar att göra.
I gengäld är det vår plikt att ge dem allt de behöver i sina liv och sköta
om dem när de får olika hälso-problem. Vi äter inte upp dem! Utan de ska
få leva sina liv fullt ut, precis som vi.

Under en del år har det funnits frågetecken kring om vi kanske helt borde
ge upp ko-beskyddet på Almvik, eftersom det varit lite svårt att
organisera på ett bra sätt och det har varit ekonomiskt betungande ibland.
Ganska många av Krishna-rörelsens jordbruksprojekt har försvunnit genom
åren av liknande anledningar. Många anser att det beror på att man lagt
mycket fokus på andra saker istället och jordbruket har fallit lite i
skymundan.
Men under den senaste tiden så verkar vindarna vända. Europa har fått en
egen ko-beskydds-GBC, Shyamasundara prabhu från Bhaktivedanta Manor i
England. Han har besökt oss tre gånger och med sin stora entusiasm kring
ko-beskydd och jordbruk och hans praktiska kunskaper kring detta har han
lyckats inge oss med lite mer tro och hopp. Här på Almvik har vi dessutom
Smita Krishna Swami som både praktiskt varit mycket involverad och som
hela tiden har varit och är en drivkraft för att jordbruksprojekten på
Almvik fortgår.

Under sina (Shyamasundara prabhus) besök har han upprepade gånger med förundran framhållit att Almvik har såna otroliga tillgångar och förutsättningar jämfört med många
andra av ISKCON:s jordbruksprojekt. Vi har mycket stora odlingsytor, en
mycket stor skog, en jätteladugård och egen kvarn etc. Det finns plats för
att bygga fler hus och på många olika sätt finns expansions-möjligheter
och möjligheter för hängivna att göra Almvik till sin bas i livet. Inte
bara genom att bo här, utan även genom att livnära sig på att göra tjänst
här istället för att pendla till ett mer eller mindre meningslöst arbete
någon annanstans.

Nya kor på Almvik
När vi nu under den senaste tiden börjat tänka till kring framtiden och
ko-beskyddet på Almvik så insåg vi att vi behövde lite förnyelse i
ko-beståndet, då bara en av våra kor lämpade sig till att bli mor igen.
Övriga hade hälso-problem och åldern emot sig. När vi så nyligen tagit in
två nya kor så föll valet på en fjällnära kviga och en dräktig kviga av
rasen vänekon.
Anledningarna till att vi valde dessa ovanliga ko-raser var inte bara för
att de är otroligt söta och charmerande personligheter, utan det finns
andra anledningar som vi känner passar ihop med en Krishna-medveten syn på
tillvaron.

En materialistisk syn på tillvaron leder som bekant till en exploatering
av moder jord på grund av ett kortsiktigt tänkande där snabb materiell
vinning är målet. Samma tänkande ligger till grund för de äldre
ko-rasernas nästan totala förintelse.
Det hela gick väldigt snabbt. Efter andra världskriget flödade billig
energi i form av olja som omvandlas till konstgödsel och i sin tur i
foderspannmål in över Sverige. En del intressenter insåg att det fanns
stora pengar att tjäna på att bönderna bytte ut sina energisnåla lantraser
till de högproduktiva modernt framavlade raserna.

Försök att införa dessa hade gjorts tidigare, men bönderna insåg snabbt
att det inte var praktiskt att ha dessa moderna kor, för de dukade under
vid missväxtår, medan de äldre raserna är experter på att finna föda även
under de mest extrema förhållanden. De är även flexibla på så sätt att de
snabbt kan ställa om sin mjölkproduktion till mer eller mindre i
förhållande till tillgång till föda.
De moderna raserna kräver däremot en mycket mer proteinrik och förfinad
föda. Detta behov kunde nu tillgodoses om bönderna bara började odla med
den artificiella konstgödseln. Snabbt började man nu byta ut lantraserna
mot de högproduktiva moderna raserna.
På 40 år minskade antalet lantraskor från ca 250 000 till ca1000 stycken
och man hade nu även skapat ett jordbruk totalt beroende av konstgödsel
och kraftfoder. Men som trots detta nu hade blivit beroende av statens
bidrag för sin existens.

De moderna raserna kännetecknas av att de är större till växten, deras
tillväxttakt är snabbare och man har avlat fram dem i två riktningar, för
mjölkproduktion och för köttproduktion.
De kännetecknas även av deras likhet mellan individerna. Då de gamla
lantraserna var unika på sina platser i Sverige och kännetecknas av en
enorm variation till utseendet, fjällkorna tex finns i alla färger, vitt,
svart, rött, brunt, grått och de kan vara både prickiga, enfärgade,
randiga, fläckiga etc, så ser de moderna raserna nästan likadana ut
allihopa inom sina grupper.

De gamla lantraserna var anpassade till sin regions klimat och
förutsättningar till att finna föda. De moderna raserna är däremot mycket
mer känsliga för dessa olikheter och precis som med hårt framavlade växter
så har de vissa svagheter.
De äldre raserna är inte lika högproducerande, men de håller sig friska
och pigga under många år. De kräver alltså mindre veterinärinsatser och
lever generellt sett längre. Egenskaper som man i det moderna jordbruket
inte värderar så högt då man ju helt enkelt har ihjäl den icke-produktiva
kon och äter upp henne.
Men för oss som vill ha kor som håller sig friska under en lång tid, så är
det förstås viktigt.

Ett hållbart jordbruk
De moderna raserna anses av många natur-vänner vara lika omöjliga som att
spruta med giftiga kemikalier i ett biologiskt jordbruk. För framtiden
anses det därför viktigt att satsa på dessa eftersom det moderna
jordbruket som i stort nu är beroende av olje- och naturgasresurser inte
är hållbart. Medan de äldre lantraserna som är anpassade till vårt klimat
och de ibland magra betena klarar det mesta. De behöver oftast inte ens
mycket till lada.

Andra fördelar med dessa lantraser är att de ger en mycket fin, fet och
proteinrik mjölk som innehåller mycket större andelar av nyttigheter (tex
omega-3) än den mjölk man får av de moderna raserna. De är oftast mycket
tillgivna och personliga. De är visserligen mindre och ger mindre mjölk,
men så äter de mindre (och energisnålare) och tar mindre plats. I
slutändan så säger de som håller tex fjällkor att det nästan går jämnt ut
ekonomiskt och att den lilla mellanskillnaden i minus som finns uppvägs av
andra fördelar som gör att de inte kan tänka sig att ha andra kor.
Den fjällnära rasen som vår kvigkalv Lila kommer från finns det i Sverige
idag bara ca 200 stycken kvar av. Det samma gäller vänekorna som vår kviga
Lalita är.
Många av de gamla lantraserna som tex Smålandskon och Gotlandskon hann bli
helt utrotade i Sverige.
Men nu har i alla fall två av dem funnit en fristad på Almviks gård!

/Malyahari-kunda dasi

Har du frågor eller synpunkter angående Konytt eller vill bli prenumerant
skriv till kobeskydd/snabela/almviksgard.se. Det är gratis att vara prenumerant
och du kan när som helst avbryta prenumerationen genom att skriva ett
email till oss.

Om du vill hjälpa till praktiskt med korna eller hälsa på kan du kontakta
Annelie via email: kobeskydd(at)almviksgard.se .

För att ge en donation till korna finns postgiro-konto: 836846-6,
betalningsmottagare: ISKCON Krishnarörelsen (Obs! Märk ”Korna”). Vi arbetar
på att klura ut hur vi kan upprätta ett autogiro, tills dess kan man om
man vill kontakta sin egen bank om man regelbundet vill ge en donation via
autogiro.

Om du vill bli stödmedlem för Almviksgård (då får man även vårt nyhetsblad
"Almviksnytt" i brevlådan och vårt e-brev om vad som händer) kan du
kontakta info/snabela/almviksgard.se.